Det är otroligt vad en förlovningsring kan ge en kraft att ställa sig på sina två fötter och klara av alla motgångar i livet. Hur den kan ge dig kärlek då mannen inte finns i närheten, och hur den kan få dig hur arg och ledsen du än är. Idag vaknade jag av att en tjej kompis ringde och väckte mig och glad är jag för det annars hade jag förmodligen fortfarande legat i sängen och snuttat kudde. Efter vårat samtal så ville jag höra J's röst så jag slog upp senaste ringda och samtalet kopplades upp, inget svar.. Med tårarna i ögonen efter saknaden jag bär på så blev jag väldigt ledsen, jag gav mig på telefonen igen och ringde upp för andra gången, och svagt hörde jag en röst "hallå".. Lyckan i mig, glädjen, det värmdes ifrån tå till topp! Hela jag låg och log i sängen av lyckan att få höra din röst. Tyvärr så slutade inte samtalet som jag trodde, efter drygt en timme blev vi ovänner och la på utan att nämna varken puss eller jag älskar dig. Och det gör så fruktansvärt ont! Fyfan vilken jävla smärta det är att inte få säga det till dig. jag vill ringa dig och sjunga låten "I just call to say I love you".. Har haft det i tankarna flera gånger, men jag har inte modet till det, det är pinsamt, jag sjunger dåligt, det kommer bli fel tonläge.. Aah, alla möjliga fel på rösten. Alltid är det någonting som går att gnälla på, ellerhur? Varför kan man inte vara född perfekt, att aldrig någonsin göra några fel, att alltid stå där med rätt svar, och alltid ta rätt väg i livet.

Jag beundrar dig min man, jag beundrar ditt beteende och din styrka att klara av mig. Jag beundrar att du klarar av allt svårt du har gått igenom, och jag önskar att jag hade samma styrka som dig, att jag klarade av att stå på mina egna ben själv, men det är svårt. Fruktansvärt svårt. Utan dig i min vardag så är varken mitt hjärta eller min vardag hel. Du är ljuset i det mörka rummet, du var den sista pusselbiten som behövdes för att både jag och mitt liv skulle bli helt, och ett liv utan dig skulle aldrig bli sig likt igen.  Jag vill att du varje dag ska vakna vid min sida, att du varje dag ska få känna min hand stryka igenom ditt hår, att varje dag få känna varandras läppar emot varandra. Värmen och kärleken som sprids i närheten av två.           Du är en obeskrivlig människa, du är allt!

Idag är det alla hjärtans dag och det sägs att man ska tillbringa den dagen tillsammans med sina nära och kära, ofta är det restauranger som suktar, blommor som ges, fina gåvor som tas emot, romantiska sms som läs, kärlekslåtar som spelas, ögon som tindrar, kärlek som strömmar. Men jag vaknade klockan nio i morse, utan allt. Inget romantiskt sms, inga blommor, inga nära och kära, ingen restaurang att besöka, ingen gåva att öppna, inga kärlekslåtar som kan spelas, inga ögon som tindrar och ingen kärlek som strömmar. Det är så att J. har åkt hem och jag fick tillbringa mina alla hjärtans dag själv, ensam tillsammans med mamma som är tok förkyld och ligger ner bäddad i soffan framför teven, film efter film. Jag har spenderat min dag framför datorn, har ingen matlust alls och känner mig fruktansvärt sårbar idag. Är verkligen fruktansvärt nere och det enda jag vill är att känna J's närhet, hans värme, hans kärlek, höra hans andetag och njuta av tryggheten han ger mig. jag kanske överdriver, men jag har inte fått höra orden "jag älskar dig" än.. Det tar på mig, gör mig fruktansvärt svag och ledsen. Jag vet att han har haft innebandy match idag, men ändå.. Han skrev att dom vann för att han hade mig i tankarna. Jätte gulligt skrivet, absolut. Men "jag älskar dig".. Det är ändå alla hjärtans dag. Sen blir allt så mycket mer jobbigare med tanke på att vi nu den nittonde

startat ny blogg för att slippa skiten!